Fars dag

Låt oss prata om pappor en stund. Fars dag finns för att hylla våra fäder. Nu ser jag dock att dagen används (precis som alla andra dagar om året) till att pissa på män och ”patriarkatet”. Utan män skulle det ju inte finnas något patriarkat här på jorden, dock skulle det inte finnas någon mänsklighet heller, men så långt orkar väl dessa människor inte tänka.

Så, för att vara såhär upprörd över att man spyr galla över män och fäder måste väl jag vara en såndär jätteturlig människa som har världsbästa relationen med min fantastiske far? Inte alls. Min relation med min far är att vi följer varandra på Instagram. Vi träffas inte, pratar inte, och så har det varit största delen av mitt liv. Eftersom han inte minns min födelsedag kommer jag inte heller säga grattis till honom idag.
Vår relation är komplicerad, minst sagt. Jag är tacksam för att han gett mig liv, jag har några bra minnen av honom, många dåliga. När jag är redo kommer jag prata med honom om varför det varit såhär, varför han inte fanns där. Någon dag i framtiden, när jag vet vad jag vill ha sagt och orkar höra svaren.

Däremot skrev jag ett ”grattis på fars dag” till min styvfar. Genom åren har vi haft våra duster, men han har alltid ställt upp, även fast han inte är min biologiska far. Han har aldrig fått några egna barn, han kände sig hedrad av att jag grattade honom på denna dagen. Min mor berättade att han blev jätteglad. Visst är det lustigt att en människa man inte delar blodsband med kan kännas mer som ens familj än någon som är relaterad med blod?

Egentligen kanske jag bör vara en av dessa bittra människor som hatar män och bojkottar fars dag, jag har ju trots allt daddy issues så det räcker och blir över. Men det är jag inte. Jag har sett så många exempel på bra, fantastiska fäder genom mitt liv, jag vet att min far inte är regeln. Ja, jag vet att det finns hemska pappor, men jag vet också att det finns hemska mammor. Jag är tveksam på att det skulle bli populärt om det skrevs artiklar om att mödrar är dåliga och inte bör uppvaktas, om alla mödrar likställdes med Andrea Yates och David Pelzer’s mor. Men män och pappor får man skriva så om. Varför denna dubbelmoral?

Att statistik visar att mammor och pappor väljer olika när det kommer till att sköta barn och hushåll och vem som jobbar mest behöver inte betyda att det ligger något ondskefullt bakom. Det kan helt enkelt vara så att varje föräldrapar kommer fram till vad som är bäst för just deras situation. Man ska inte utgå från att kvinnorna känner sig tvingade, jag tror de flesta är kapabla till att säga ifrån om det är något de inte vill, annars finns det hjälp att få. Jag tror också att pappor kan känna sig tvingade till att arbeta när de hellre skulle spendera tid med sina barn, för pengar måste komma in för hela familjens skull, och kanske har han ett bättre betalt jobb än sin partner eller måste jobba mycket övertid för att få ekonomin att gå ihop.
Vi har rätten att fritt välja, att statistiken inte visar 50/50 på allting betyder inte nödvändigtvis att någonting är fel, att det är orättvist, att kvinnorna är offer och förtryckta, snarare kan det visa att män och kvinnor väljer olika utifrån våra biologiska egenskaper, och hur just den familjen har det.

Hursomhelst så vill jag säga grattis på fars dag till er underbara pappor där ute, och tack för att ni finns.

Annonser

Kränkt över burkakostym

Såg en spännande artikel om en kvinna som blivit fruktansvärt kränkt över en hemsida som hade en maskeradkostym föreställande en burka.
Länk till artikeln; https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxdrn/danielle-25-om-maskeraddrakten-det-gor-mig-forbannad

”Hon menar att dräkten blir som ett sätt att göra ”narr” av de som använder burka.
– Du ska inte ta en persons livsstil och kultur och göra om det till en utklädnad för en maskerad. Du ska respektera och acceptera att folk har den kulturen och livsstilen.”

Jag finner det smått lustigt att hon inte reagerade på några av dessa kostymer, som också använder människors livsstil och kultur och gör den till en maskeraddräkt, är dessa mindre värda kulturer, månne?

 

IMG_2947IMG_2949IMG_2950IMG_2952IMG_2951

Födelsedagstack

Jag vill tacka er alla som sagt grattis till mig idag, men inte bara för att ni gratulerat utan för mycket annat också.
Twitter gör mig ofta ledsen och frustrerad, det blir lätt så när man följer samhällsutvecklingen. Men ni, underbara människor som följer mig och som jag följer, ni gör mig gladare. Att känna att man inte är ensam i frustrationen gör mycket, man känner sig inte lika galen längre.
Det ger mig också hopp att läsa era kloka inlägg och kommentarer, kanske är inte hela världen fylld av puckon.
Ni piggar upp med humor, fina meddelanden, uppmuntran, och det är guld värt, jag försöker att ge tillbaka men ibland känns det svårt att ge er tillbaka så mycket som ni ger mig.

Så tack, tack för alla gratulationer, tack för att ni finns, tack för att ni är ni.

(Ber om ursäkt att detta inlägg inte är så långt eller bra skrivet, litium gör mig smått luddig i huvudet så har svårt att komma på nåt bättre. Ville bara säga tack.)

Jämställdhet

Eftersom jag börjar bli redigt less på denna köns-hets som folk idag har så tänkte jag ventilera lite.
Jag tycker inte att feminister idag står för jämställdhet, och jag tror inte att deras idéer kommer hjälpa kvinnor att ta sig fram. Jag tror snarare att det blir motsatsen, om man tutar i flickor och unga tjejer att de inte kommer ta sig någonstans sålänge ett fält är mansdominerat, så kommer de antagligen inte lära sig att ta plats. Det blir en offermentalitet.
Om någonting ska bli bättre för alla så är det att acceptera att män och kvinnor är olika, det är inte en social konstruktion, det är biologi. Man har olika intressen, man dras till olika yrken, och det är okej. Om man är rädd för att söka sig till ett yrke för att majoriteten inom det yrket råkar vara män så kanske det är dags att ”grow some balls” och våga göra det man vill, oavsett vilken grupp människor man hamnar i. Annars får man skylla sig själv att man inte vågar.

Kanske är hårt av mig, men jag tror verkligen inte att lösningen är att intala alla om att kvinnor är offer och behöver särbehandling och kvotering för att de ska kunna ta sig någonstans.

Sen är det skrattretande att man tror att människor idag inte är smarta nog att se förbi varandras kön. Twitter är ett utmärkt exempel; Följer jag människor för att jag tycker de skriver bra/roliga/smarta saker, eller följer jag folk pga deras kön? Sen om det råkar vara så att de flesta jag följer och som följer mig är män rör mig inte i ryggen, har vi något gemensamt så är det klart att vi följer varandra, kanske har jag mer saker gemensamt med män, vem vet. Det spelar ingen roll. Allt handlar inte om kön.

Det här könskriget driver mig till vansinne, vi måste kunna leva tillsammans, inte hetsa och förakta varandra. Gör vi det kommer ingen ta sig någonstans, och då lider alla. Men det kanske är det feminister vill.

Tack för mig.

Uppdatering om livet

Som några av er kanske har märkt så har min närvaro på internätet minskat en del, och jag känner nu att jag är redo att dela med mig av anledningen till detta.

Den 23 november slogs det fast att jag har bipolär sjukdom. Jag hade starka misstankar om att det var det som låg bakom mycket av min problematik, men det har ändå varit tungt att få det bekräftat. Det är mycket blandade känslor, det är skönt att få svar och någon förklaring till varför jag är som jag är, men också svårt att acceptera att jag har en sjukdom som kommer vara med mig tills jag dör.
Så jag försöker fortfarande acceptera och landa i detta, försöker distrahera mig själv så gott det går för att undvika att tänka så mycket för då bryter jag ihop. Och det gör mig mer deprimerad att se uppdateringar om hur det går åt helvete för landet/världen, så jag har försökt minska min närvaro på Twitter för att slippa tänka på det.
Jag har också börjat behandling för missbruksproblematiken jag har, även det tar mycket energi av mig.

Jag har inte påbörjat någon behandling för bipolär än, eftersom jag måste bli överflyttad från neuropsykiatrin till affektiva enheten, det är dock på gång.

Kort sagt; jag är utmattad på alla plan. Jag hoppas ni förstår, jag försvinner ingenstans och jag kommer fortsätta med mitt Twittrande och skrivande. Det krävs bara mycket till för att jag ska få upp energi till att skriva minsta lilla just nu.

Tack för att ni finns, jag uppskattar er allihopa. Ni ger mig hopp om mänskligheten.

Jennifer

Våldtäktslandet

Vad ska man egentligen säga om Sverige idag? Jag har svårt att hitta ord. Man läser om gruppvåldtäkter. Man läser om sexuella trakasserier, också i grupp. Överfallsvåldtäkter. Våldtäkt mot barn. Unga tjejer som är rädda för att gå till skolan pga sexuella trakasserier. Vissa platser som nu verkar vara no-go-zoner för kvinnor.
Det jag skriver nu är exakt samma sak som jag skrivit i ett tidigare inlägg, och jag ursäktar min ”tjatighet”. Men jag måste tjata. Måste ventilera. Få ut min ilska över situationen vi nu tvingas leva i.
Jag undrar, när blev Sverige ett så fruktansvärt kvinnofientligt land? Vad hände? Varför är feminister inte mer upprörda? Varför gör inte politiker allt i sin makt för att stoppa utvecklingen? Varför försöker de inte ta fram svar på vad som står bakom detta?
Jag köper inte ursäkten att anmälningsbenägenheten har ökat, eller att Sverige har en bredare syn på vad våldtäkt innebär. Det går inte att köpa det. Det här är nånting helt annat.

Det blir mer och mer tydligt att demonstrationen jag tänkt anordna verkligen behövs. Det går långsamt, och jag är ledsen för det. Men den kommer bli av, det lovar jag. Senaste tiden har jag haft en del jobbiga saker som dränerat min ork att aktivera mig, det är  kaos i min hjärna just nu. Men jag försöker att lägga det åt sidan, för detta är så mycket större än bara mig. Jag vill göra nånting för att visa att det här har gått på tok för långt, och det måste upphöra. Nu.
Vi måste enas och visa att vi har fått nog och kräver förändring. Vi måste få politiker att lyssna, och inse allvaret. Jag vet att det är mycket att hoppas på, att dessa politiker skulle lyssna på folket, men jag kan inte bara sitta och se på när vårt fina land rasar sönder och splittras mer än det redan har.

Om en motdemonstration

Hallå där, folk som tar sig tid att läsa!

Igår skrev jag en såkallad ”rant” på Twitter, såhär såg den ut;

Det var en populär idé, så jag tänkte att det kunde vara bra att skriva ett längre inlägg för att ni ska veta hur mina tankar ser ut.

Jag har länge känt att jag blir mer och mer otrygg i det offentliga. Överallt står klungor, alltid utländska män, som stirrar, ropar, viskar, pratar med varandra på främmande språk och stirrar mer. Visst, det kanske inte är så farligt. Men för mig är detta helt nytt, och jag finner det extremt obehagligt. De ser inte på mig som en människa, de glor och stirrar på ett sätt som gör att man känner sig nedvärderad. Att åka in till centrum är något som jag undviker så mycket jag kan, pga detta. Det har blivit så illa, dessa grupper står överallt, de är hur många som helst. Jag känner mig inte trygg, helt enkelt. Inte ens mitt på dagen.

Och såklart läser jag nyheter. Om våldtäkter, grova våldtäkter, gruppvåldtäkter, sexuella trakasserier. Varje dag, överallt, det tar aldrig slut. Och jag läser vad som händer, om någon skulle bli åtalad. Om det ens blir något straff, så är det fruktansvärt mjuka straff, samhällstjänst, ungdomsvård, nån månad i fängelse. Döms någon till utvisning, så är det utvisning i 5-10 år, eller så rivs det beslutet upp när det blir överklagat.
Jag känner mig förnedrad, även fast det inte är just jag som blivit våldtagen. Mina tankar går direkt till offret; Hur ska hon känna att hon fått rättvisa? Ska hon känna sig trygg, när hon vet att denna man kommer vara ute igen snart, fri att fortsätta med sitt vidriga beteende? Att hans ”straff” blir en smäll på fingrarna, sen får han mer sympati än hon själv för, för ”han mår ju så dåligt”? Han kan inte utvisas pga säkerhetsläget i sitt hemland. Okej. Men VÅR säkerhet då? Spelar den ingen roll längre? Varför ska vi ta hänsyn till hans säkerhet, när han har bevisat att han uppenbarligen skiter fullständigt i sitt offers säkerhet?

De signaler vi sänder ut är att våldtäkt är inte ett så farligt brott att begå här. Det är så jag tolkar det, så jag blir inte alls förvånad över att våldtäkterna fortsätter, och att man ser oss som horor, för våldtar man en av oss, så blir man knappt straffad. Såklart ser dessa män detta, och de ser också att vi inte alls har noll-tolerans för våldtäkter. Tvärtom, blir man inte frisläppt direkt och faktiskt blir ”straffad” så är det kanske nån månads fängelse. Det är ett hån mot offer, och dess anhöriga, och det ser ut som att kvinnor inte är värda ett skit här.

Så vad tycker jag att ett bra straff för våldtäkt är? Det är rätt enkelt att svara på.
Utvisning måste vara obligatoriskt. Jag skiter i säkerhetsläget i hemlandet, de måste ut. För vår säkerhets skull. Kommer man hit, sen våldtar man en annan människa, man tar sig rätten att göra det, att förstöra någon annans liv, så har man förbrukat sin rätt att vara här överhuvudtaget. Du fick din chans, du förstörde det. För dig själv. Du har bara dig själv att skylla.
Skulle man införa detta, så kan jag nästan lova att våldtäkterna kommer minska. Signalerna kommer att gå ut, och man kommer fatta, att det här är fan inte okej, och du kommer åka ut oavsett situationen i hemlandet.

Det är mitt krav. Utvisa ALLA som begår våldtäkter. Visa att vi faktiskt bryr oss om kvinnor i Sverige, på riktigt. Att kvinnors säkerhet går före våldtäktsmännens. För det vi visar idag är raka motsatsen. Politiker måste också inse att jämställdheten och kvinnors säkerhet och trygghet raseras när man tar in stora mängder män från kulturer som i många fall har extremt unken kvinnosyn.
(Jag fokuserar på utländska våldtäktsmän pga överrepresentationen i statistik, och den otrygghet vi ser idag är inte pga att svenskfödda plötsligt fått en masspsykos och börjar våldta mer och mer. Detta är något nytt, och det måste tas upp och hanteras, för kvinnors skull. Inhemska våldtäktsmän/medborgare kan inte utvisas, så för att göra landet tryggare för alla så är det enda rätta att minska antalet våldtäktsmän som finns i landet, att göra sig av med alla vi kan.)

Det handlar inte om ras, för er som kommer hoppa på mig om att ”helvete vilken rasist du är som skriver såhär”. Detta handlar om trygghet, att alla kvinnor i Sverige ska få känna sig trygga och slippa vara rädd att bli överfallna varje gång man lämnar sitt hem, oavsett var man kommer ifrån eller var i landet man bor för tillfället.

Jag vet inte hur man på ett snyggt och smidigt sätt ordnar demonstrationer, jag har aldrig gjort något liknande i mitt liv, men eftersom idén blev såpass populär så känner jag att jag måste göra nånting.
Vad jag vill se är människor som kan känna igen sig, som också är oroliga och rädda, de som blivit utsatta, anhöriga, mammor, pappor, mor/farföräldrar, jag skiter i hudfärg eller vilket parti du röstar på, sålänge vi är enade om en enda sak;
Våldtäktsmän som inte är medborgare måste ut ur landet, utan pardon.

Vad jag INTE vill se är rasistiska påhopp, nedsättande slagord (ex. ”Ut med packet”), våld och dylikt. Detta handlar inte om det. Det handlar om kvinnors trygghet, och kommer det människor med sån inställning så kommer det skada hela syftet, och det kommer inte hjälpa kvinnofriden alls.

Så, om det finns någon/några som läser detta som kanske har mer erfarenhet om demonstrationer än vad jag har, kontakta mig gärna, och bolla idéer. Jag är väldigt öppen och tacksam för all hjälp jag kan få, eftersom detta är något helt nytt för mig. Man kan nå mig på;
Twitter: @cptjenniferal (https://twitter.com/cptjenniferal)

Stå upp för kvinnors rätt att se Sverige som ett kvinnovänligt och tryggt land, oavsett ursprung. Tack för mig.

/Jennifer