Fars dag

Låt oss prata om pappor en stund. Fars dag finns för att hylla våra fäder. Nu ser jag dock att dagen används (precis som alla andra dagar om året) till att pissa på män och ”patriarkatet”. Utan män skulle det ju inte finnas något patriarkat här på jorden, dock skulle det inte finnas någon mänsklighet heller, men så långt orkar väl dessa människor inte tänka.

Så, för att vara såhär upprörd över att man spyr galla över män och fäder måste väl jag vara en såndär jätteturlig människa som har världsbästa relationen med min fantastiske far? Inte alls. Min relation med min far är att vi följer varandra på Instagram. Vi träffas inte, pratar inte, och så har det varit största delen av mitt liv. Eftersom han inte minns min födelsedag kommer jag inte heller säga grattis till honom idag.
Vår relation är komplicerad, minst sagt. Jag är tacksam för att han gett mig liv, jag har några bra minnen av honom, många dåliga. När jag är redo kommer jag prata med honom om varför det varit såhär, varför han inte fanns där. Någon dag i framtiden, när jag vet vad jag vill ha sagt och orkar höra svaren.

Däremot skrev jag ett ”grattis på fars dag” till min styvfar. Genom åren har vi haft våra duster, men han har alltid ställt upp, även fast han inte är min biologiska far. Han har aldrig fått några egna barn, han kände sig hedrad av att jag grattade honom på denna dagen. Min mor berättade att han blev jätteglad. Visst är det lustigt att en människa man inte delar blodsband med kan kännas mer som ens familj än någon som är relaterad med blod?

Egentligen kanske jag bör vara en av dessa bittra människor som hatar män och bojkottar fars dag, jag har ju trots allt daddy issues så det räcker och blir över. Men det är jag inte. Jag har sett så många exempel på bra, fantastiska fäder genom mitt liv, jag vet att min far inte är regeln. Ja, jag vet att det finns hemska pappor, men jag vet också att det finns hemska mammor. Jag är tveksam på att det skulle bli populärt om det skrevs artiklar om att mödrar är dåliga och inte bör uppvaktas, om alla mödrar likställdes med Andrea Yates och David Pelzer’s mor. Men män och pappor får man skriva så om. Varför denna dubbelmoral?

Att statistik visar att mammor och pappor väljer olika när det kommer till att sköta barn och hushåll och vem som jobbar mest behöver inte betyda att det ligger något ondskefullt bakom. Det kan helt enkelt vara så att varje föräldrapar kommer fram till vad som är bäst för just deras situation. Man ska inte utgå från att kvinnorna känner sig tvingade, jag tror de flesta är kapabla till att säga ifrån om det är något de inte vill, annars finns det hjälp att få. Jag tror också att pappor kan känna sig tvingade till att arbeta när de hellre skulle spendera tid med sina barn, för pengar måste komma in för hela familjens skull, och kanske har han ett bättre betalt jobb än sin partner eller måste jobba mycket övertid för att få ekonomin att gå ihop.
Vi har rätten att fritt välja, att statistiken inte visar 50/50 på allting betyder inte nödvändigtvis att någonting är fel, att det är orättvist, att kvinnorna är offer och förtryckta, snarare kan det visa att män och kvinnor väljer olika utifrån våra biologiska egenskaper, och hur just den familjen har det.

Hursomhelst så vill jag säga grattis på fars dag till er underbara pappor där ute, och tack för att ni finns.

Annonser