Jämställdhet

Eftersom jag börjar bli redigt less på denna köns-hets som folk idag har så tänkte jag ventilera lite.
Jag tycker inte att feminister idag står för jämställdhet, och jag tror inte att deras idéer kommer hjälpa kvinnor att ta sig fram. Jag tror snarare att det blir motsatsen, om man tutar i flickor och unga tjejer att de inte kommer ta sig någonstans sålänge ett fält är mansdominerat, så kommer de antagligen inte lära sig att ta plats. Det blir en offermentalitet.
Om någonting ska bli bättre för alla så är det att acceptera att män och kvinnor är olika, det är inte en social konstruktion, det är biologi. Man har olika intressen, man dras till olika yrken, och det är okej. Om man är rädd för att söka sig till ett yrke för att majoriteten inom det yrket råkar vara män så kanske det är dags att ”grow some balls” och våga göra det man vill, oavsett vilken grupp människor man hamnar i. Annars får man skylla sig själv att man inte vågar.

Kanske är hårt av mig, men jag tror verkligen inte att lösningen är att intala alla om att kvinnor är offer och behöver särbehandling och kvotering för att de ska kunna ta sig någonstans.

Sen är det skrattretande att man tror att människor idag inte är smarta nog att se förbi varandras kön. Twitter är ett utmärkt exempel; Följer jag människor för att jag tycker de skriver bra/roliga/smarta saker, eller följer jag folk pga deras kön? Sen om det råkar vara så att de flesta jag följer och som följer mig är män rör mig inte i ryggen, har vi något gemensamt så är det klart att vi följer varandra, kanske har jag mer saker gemensamt med män, vem vet. Det spelar ingen roll. Allt handlar inte om kön.

Det här könskriget driver mig till vansinne, vi måste kunna leva tillsammans, inte hetsa och förakta varandra. Gör vi det kommer ingen ta sig någonstans, och då lider alla. Men det kanske är det feminister vill.

Tack för mig.

Annonser

Uppdatering om livet

Som några av er kanske har märkt så har min närvaro på internätet minskat en del, och jag känner nu att jag är redo att dela med mig av anledningen till detta.

Den 23 november slogs det fast att jag har bipolär sjukdom. Jag hade starka misstankar om att det var det som låg bakom mycket av min problematik, men det har ändå varit tungt att få det bekräftat. Det är mycket blandade känslor, det är skönt att få svar och någon förklaring till varför jag är som jag är, men också svårt att acceptera att jag har en sjukdom som kommer vara med mig tills jag dör.
Så jag försöker fortfarande acceptera och landa i detta, försöker distrahera mig själv så gott det går för att undvika att tänka så mycket för då bryter jag ihop. Och det gör mig mer deprimerad att se uppdateringar om hur det går åt helvete för landet/världen, så jag har försökt minska min närvaro på Twitter för att slippa tänka på det.
Jag har också börjat behandling för missbruksproblematiken jag har, även det tar mycket energi av mig.

Jag har inte påbörjat någon behandling för bipolär än, eftersom jag måste bli överflyttad från neuropsykiatrin till affektiva enheten, det är dock på gång.

Kort sagt; jag är utmattad på alla plan. Jag hoppas ni förstår, jag försvinner ingenstans och jag kommer fortsätta med mitt Twittrande och skrivande. Det krävs bara mycket till för att jag ska få upp energi till att skriva minsta lilla just nu.

Tack för att ni finns, jag uppskattar er allihopa. Ni ger mig hopp om mänskligheten.

Jennifer