Våldtäktslandet

Vad ska man egentligen säga om Sverige idag? Jag har svårt att hitta ord. Man läser om gruppvåldtäkter. Man läser om sexuella trakasserier, också i grupp. Överfallsvåldtäkter. Våldtäkt mot barn. Unga tjejer som är rädda för att gå till skolan pga sexuella trakasserier. Vissa platser som nu verkar vara no-go-zoner för kvinnor.
Det jag skriver nu är exakt samma sak som jag skrivit i ett tidigare inlägg, och jag ursäktar min ”tjatighet”. Men jag måste tjata. Måste ventilera. Få ut min ilska över situationen vi nu tvingas leva i.
Jag undrar, när blev Sverige ett så fruktansvärt kvinnofientligt land? Vad hände? Varför är feminister inte mer upprörda? Varför gör inte politiker allt i sin makt för att stoppa utvecklingen? Varför försöker de inte ta fram svar på vad som står bakom detta?
Jag köper inte ursäkten att anmälningsbenägenheten har ökat, eller att Sverige har en bredare syn på vad våldtäkt innebär. Det går inte att köpa det. Det här är nånting helt annat.

Det blir mer och mer tydligt att demonstrationen jag tänkt anordna verkligen behövs. Det går långsamt, och jag är ledsen för det. Men den kommer bli av, det lovar jag. Senaste tiden har jag haft en del jobbiga saker som dränerat min ork att aktivera mig, det är  kaos i min hjärna just nu. Men jag försöker att lägga det åt sidan, för detta är så mycket större än bara mig. Jag vill göra nånting för att visa att det här har gått på tok för långt, och det måste upphöra. Nu.
Vi måste enas och visa att vi har fått nog och kräver förändring. Vi måste få politiker att lyssna, och inse allvaret. Jag vet att det är mycket att hoppas på, att dessa politiker skulle lyssna på folket, men jag kan inte bara sitta och se på när vårt fina land rasar sönder och splittras mer än det redan har.

Annonser