Att ta sig ur bidragsträsket

Det är mitt största problem just nu. Jag klarade inte av gymnasiet så har inga betyg att hänga i julgranen, min mentala hälsa ligger på botten och jag har ingen aning om vad jag vill göra. Men jag vill inte gå på bidrag. Jag vill tjäna mina egna pengar, inte leva på 3600 kr i månaden som jag får av Soc, det är omöjligt att spara pengar. Ingen lägenhet, ingen möjlighet att köpa en lägenhet iom att jag inte har någon inkomst att tala om så blir det inget lån för min del.

Så jag undrar nu, hur fan ska jag göra? Jag vill kunna klara mig själv, spara pengar till senare i livet och allt sånt roligt. Men det verkar inte finnas något slut på det här. Jag är sjukskriven, går på möten till neuropsykiatrin men det leder som ingenvart. Jag mår inte bättre, jag mår sämre och sämre. Jag börjar känna att jag skiter i allt snart.
Eftersom jag inte har jobbat någon längre period heller pga omöjligt att få jobb utan betyg samt när man mår så dåligt att man inte ens vill gå utanför huset, så får jag inget jobb. Jag klandrar inte arbetsgivare för detta, jag bara undrar över hur fan det är meningen att man ska ta sig nånvart när psykvården inte funkar, Arbetsförmedlingen är ett skämt och det enda man har som val är att gå till Soc varje månad och be om pengar. Jag är så jävla less på att sitta i den här situationen, det hade varit en sak om psykvården faktiskt hjälpte mig och jag kände att det finns ett slut på den här situationen, men jag ser inget slut. Ingen verkar förstå heller att jag inte vill leva såhär, jag vill klara mig själv, tjäna mina pengar precis som alla andra.

Finns det någon som har något tips på vad fan jag ska ta mig till så hör gärna av dig.

Advertisements

14 reaktioner på ”Att ta sig ur bidragsträsket

  1. Herrejävlar vad man känner igen sig*!

    Uppgivenheten som uppstår av att befinna sig i någon form av livegenskap där man blir låst till socialen, kommunen, psykiatrin. Ovissheten att aldrig veta vad fan som gäller… huruvida man kommer få några pengar eller ej. Knappast en stressfaktor som underlättar när man knappt kan förmå sig att gå upp ur sängen. Jag förstår till viss del varför det måste vara ett byråkratiskt helvete, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna följande, hur jävla bortskämt det än låter: Kan man inte bara få pengar rakt upp och ner en kort period, utan någon som helst motprestation, så att man kan lägga 100% krut på att faktiskt ”rycka upp sig”?

    Ingen vettigt funtad människa vill hamna i beroendeställning. Har man varit sjukskriven i flera år är det dock inte särskilt lätt att bara skaffa ett kneg. Lätt att man hamnar i ett ”skönt” Moment 22 där det ena kräver det andra, men förutsättningarna saknas helt och hållet. Typ så här: För att kunna skaffa och sköta ett jobb måste man åtminstone må hyfsat, för att må bättre måste det i första hand finnas en stabil boendesituation; boende kräver pengar; pengar kräver jobb; jobb kräver hyfsat psykiskt välmående.

    Nåja, nu rantar jag kanske bara, och jag vill ju inte sitta här och sprida mer ångest. Försöker klura lite på din fråga: ”Finns det någon som har något tips på vad fan jag ska ta mig till så hör gärna av dig.”

    Det jag själv kan känna är att man kanske borde göra något lite mer radikalt (i positiv konstruktiv mening alltså) för att bryta dåliga mönster, men vad det skulle innebära i praktiken är högst individuellt. Miljöombyte känns som en tämligen naturlig grej (även om Republiken må vara den bästa platsen i Sverige ;)) som kan visa sig vara givande, men samtidigt kan det ju vara ett uttryck för ett flyktbeteende. Tämligen intetsägande kanske, men finns det något du faktiskt KAN ändra i ditt liv just nu, trots allt?
    Jag vet att det är lätt att bli stressad över att ingenting händer, att stå stilla på samma punkt och stagnera medan världen springer förbi, men allt börjar trots allt med ett steg.

    (* Även andra inlägg jag skummat igenom har rätt hög igenkänningsfaktor btw, t.ex. det om alkohol, även om jag inte varit i närheten av lika illa ute på den fronten så känner jag igen känslorna. )

    Nä, slutrantat för tillfället. Jag bollar gärna tankar och idéer om sånt här, inte minst för att jag tycker det är givande för egen del, få perspektiv o.s.v.

    Må väl så länge!
    /CB

    1. Skönt att veta att jag inte är helt ensam i min båt! Man känner sig verkligen som en värdelös människa, och ju mer jag har börjat läsa om politik och människor jag följer på t.ex Twitter som jobbar hårt, betalar skatt och folk som utnyttjar systemet för att få så mycket som möjligt gratis gör bara att jag känner mig sämre, jag vill inte leva på andra. Har känt mycket att jag är ”konstig” som levt på bidrag många år men som ändå vill minska bidragen väldigt mycket, det känns som de flesta som går på bidrag vill ha mer bidrag till alla.

      Det är bra att du rantar, det får man göra till mig hur mycket som helst, det känns bra att veta att jag kan nå ut iaf lite med min blogg och Twitter, får även tillbaka hopp om mänskligheten när jag märker hur många snälla och smarta människor som finns där ute, som verkar tycka mycket som jag gör. Man känner sig inte som en kuf, haha.

      Är absolut öppen för att bolla idéer, jag är så jävla less på den här situationen nu. Alla myndigheter + psykvården säger att jag ska få vara sjukskriven och fokusera på att må bättre, ändå får jag avslag från Försäkringskassan, psykvården gör ingenting nytt, ingenting händer. Det är bara en ond cirkel, och jag känner att psyk bara vill bli av med mig, att jag är jobbig som ber om hjälp. Man ger mig bara mediciner och hoppas på att det ska gå över av sig själv. Men det gör det inte.

  2. Lider med dig. Har själv mått psykiskt dåligt under många år, och stödet är som du säger, obefintligt. Själv hade jag dock turen att till slut få en medicin som fungerar.

    Önskar att jag hade några riktigt goda råd utöver dom man brukar få av folk som inte vet hur det är på botten. ”Ryck upp dig” ”kämpa på” ”Ge inte upp”. Men eftersom man är lika mycket hjälpt av dom råden som av homeopatisk medicin så är det ju inget att hänga i julgranen.

    Det jag kommer att tänka på dock är att du skriver väldigt bra. Finns det ingenting du kan göra av det?

    Nåväl, jag hoppas att du orkar uthärda även om det är mörkt som fan just nu.

    Ta hand om dig!

    /P

    1. Tack för din kommentar, och tack för att du tycker jag är duktig på att skriva! Det är några som har sagt att jag är duktig, har funderat mer och mer på om det kan vara nåt jag kanske ska satsa mer på, men jag vet inte vart jag ska börja för att det ska ge mig nån slags inkomst. Har ingen utbildning i journalistik eller nåt liknande, men det kanske inte behövs direkt? Kanske ska ta och kolla upp om det finns några kurser jag kan läsa för att lära mig lite mer, men är rädd för att det ska bli som alla andra gånger jag har försökt studera, dvs att jag börjar må dåligt, stressar över deadlines och allt kraschar. Är rädd för att misslyckas mer, så jag vågar inte ta chanser eller risker längre..

      1. Du har uppenbarligen en talang för att skriva som sagt, men vad göra av den?

        Bra fråga.

        Spontant tänker man ju att om Fredrik Virtanen, Anders Lindberg & co kan försörja sig på sina alster, så borde ju du kunna bli miljonär. Minst. Men du saknar förmodligen något dom har, nämligen kontakter i den svågerpolitiska soppan som är Svensk journalistik och politik.

        Finns det något sätt du kan börja nå ut till den större massan och få mer drag kring hemsidan och därigenom börja tjäna lite klickpengar till att börja med? Typ skriva debattartiklar på tex. Nyheter 24? (Skitsida, jag vet, men nöden har ingen lag) Bli medarbetare på någon alternativ nyhets- eller tyckarblogg så som Det Goda Samhället, Nyheter i dag eller liknande? Krävs knappast någon journalistutbildning till det.

        Annars är ju någon slags skrivarkurs inte någon dålig idé. Det kan utöver själva skrivandet även ge dig nya uppslag över vad du ska använda din talang till. Du kanske också kan skaffa dig kontakter där som du kan ha nytta av.

        Jag förstår dilemmat med ångesten över deadlines etc. men kanske finns det kurser som inte lägger så mycket fokus på just mätbara prestationer, utan som handlar mer om kreativitet och utveckling?

        För övrigt kan jag utifrån egna erfarenheter hålla med om vad Björn skriver här ovan om att bryta mönster. Finns det något du kan göra för att bryta de negativa mönster du upplever finns i ditt liv? Det behöver inte vara stora livsomvälvande förändringar, utan det räcker med ”babysteps” till att börja med. Jag har själv använt mig av den metoden med viss framgång.

        Nu kanske jag kliver ut på djupt vatten här och låter som någon av de hurtiga ”välmenande” psykologer du säkert träffat, och för det ber jag i så fall om ursäkt, men för att ge några konkreta exempel på vad jag menar så kan man t.ex. börja med att sätta väckarklockan (läs: mobilen) på en viss tid och ge sig fan på att alltid kliva upp när den ringer. När man lyckas få in den rutinen så ser man till att bygga på med något litet, som att ta en kort promenad eller göra tio armhävningar eller något osv, osv. Låter kanske inte som något revolutionerande, men det hjälpte som sagt mig en liten bit på vägen.

        Jag ska inte avsluta med någon usel bon mot i stil med ”den som vågar vinner” eller ”det är alltid mörkast före gryningen” (Eller gjorde jag just det fast inom citattecken? Fan!) men jag tycker faktiskt att du har en talang som borde få komma till användning. Hoppas du hittar styrkan till det.

        Gott nytt!

        /P

      2. Tack för dina fina ord, blir alldeles glad i själen!

        Ja kontakter är inget jag direkt har, har funderat lite på krönikor och debattartiklar men vet inte hur man går till väga för att få dem publicerade på någon ”riktig” sida. Det kan man väl googla fram iofs, men jag är lat och osäker på mig själv så har inte vågat ta steget än att få mer uppmärksamhet tror jag.

        Jag försöker med babysteps, även med vanliga saker som att äta mat varje dag. Allt är en kamp för mig, jag fungerar inte alls. Står i kö för lägenhet via LSS, förhoppningsvis kan de rappa på lite så jag känner att jag tar mig nånvart. Får ta och leta lite kurser på internet och se om det finns något som inte är ”så krävande”, vill inte lägga till fler misslyckanden på min långa lista, haha.

        Tack för att du skrev, känns bra att få höra vad andra människor har att säga och få lite tips på hur jag kan bli en vettig människa!

  3. Har nu läst även detta ditt inlägg igen och igen och delar din frustration. Du vet redan att jag försöker stötta på olika små sätt. Lovar fortsätta med det under 2017. Du ser att vi är många som hyllar din talang för att skriva. Jag fortsätter att rycka i olika trådar för jag står inte ut med att bevittna hur en ung kreativ kraft bara förslösas och trycks undan av de samhällsinstitutioner som är instiftade för att hjälpa medborgarna. Återkommer så snart jag har något konkret förslag. Håll ut och tänk på alla oss som sätter värde på att du finns och hörs! 2017 ska tamejfan bli ditt bästa år!

  4. Jag läser vad du skriver och någonstans slår det an en ton. Ingen vill gå på bidrag, samtidigt vill man ha något meningsfullt. Det du kan finna tröst i (om du inte vill vara helt eremit) är att det finns andra som också är jävligt trötta på hur systemet funkar, även om de kanske inte befinner sig i exakt samma situation. Jag har även kollat in dina tidigare inlägg och känner att det är skönt att hitta någon som tänker någorlunda som jag …

    Mvh Alex
    (www.cronopio.se)

      1. Ha ha, det är du (nog) verkligen inte! Det är absurt att ledande s.k. journalister och mediepersonligheter gång på gång kommer undan med det här brunmålandet.

        Jag hoppas du får en fin vecka!
        Mvh
        Cronopio

  5. Jag insåg nyss att det var ganska onödigt att skriva under med pseudonym när mitt riktiga namn redan står där uppe. Jag får skylla på att jag är lite dum i huvudet. 🙂

  6. Jamen grattis då, såhär i slutet på din dag. Tänker på dig ibland Jennifer och hoppas att du efter omständigheterna ändå mår bra. Särskilt idag på din egen dag! Hör gärna av dig om du vill prata. Annars fortsätter jag väl tolka tystnaden som att du inte vill hålla kontakt.

    1. Tack så mycket, roligt att du kom ihåg
      Jag ber om ursäkt att jag inte har svarat på länge, det har varit mycket iom flytt och annat, sen blev jag utan telefon nu ett tag, vet inte när det är fixat. Så det betyder inte att jag inte vill hålla kontakt, det är bara svårt att få tag på mig 🙂

      1. Ok, det svaret värmer mig litet inombords. Att det finns en förklaring. Du vet var jag finns om du vill prata eller hänga. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s