Den satans alkoholen

Jag tänkte ta och beskriva lite kort om mitt psykiska tillstånd, iom mina pinsamheter på Twitter som jag nu skäms för.

Som ni nog har förstått så mår jag inte sådär jättebra. Det är ingenting nytt för mig, det har varit såhär största delen av mitt liv, så jag är van kan man säga.
Depressionerna började när jag var kanske 13, när jag var 14 drack jag alkohol första gången och var nära att dö av alkoholförgiftning, hade jag kommit till akuten några minuter senare hade jag dött då. Jag blev avskräckt nog att inte dricka mer på kanske ett halvår, men sen bara fortsatte jag. Från början var det som ”alla andra” ungdomar, man söp på helgerna. Men ju äldre jag blev, desto mer drack jag, och mer i min ensamhet. Jag har haft några perioder där jag har kunnat kontrollera mitt drickande, eller inte druckit något alls, med hjälp av t.ex Antabus och andra mediciner mot alkoholmissbruk, dock har ingenting dämpat suget. Suget finns alltid där, och det tar över allt. Normalt sätt orkar jag sällan lämna mitt hem, men under mina perioder med alkohol är det inte ovanligt att jag har gått i 30 minus och snöstorm för att ta mig till bolaget innan dom stänger.

Varför fortsätter jag dricka när jag uppenbarligen inte är stabil nog att hantera alkohol?
För att innan man dricker för mycket, när man är sådär salongsberusad och fnittrig, så kan jag känna glädje. Dock en kortvarig glädje, eftersom jag inte slutar dricka där, utan dricker tills det är slut, jag somnar eller hamnar på psykakuten. Men den där lilla stunden av glädje är tillräckligt för att jag ska tillbaka dit, till samma jävla skit, om och om igen. Avsaknaden av glädje utan substanser är det som tär mest, när man inte känner njutning i att äta god mat, träffa vänner och familj, när man inte känner någon njutning alls, i något man gör. Man är som ett tomt skal. Man bara väntar på att tiden ska gå. Och den går fruktansvärt långsamt.

Det är också alkohol som triggar igång självskada hos mig. Jag tänker på döden och självmord varje dag, det finns där från att jag vaknar tills jag somnar, men jag agerar bara på dessa tankar och impulser när jag är påverkad av alkohol. Så uppenbarligen är svaret på mina problem att vara nykter, right? Jag önskar att det vore så enkelt. Jag vill inte vara nykter. Jag vill inte behöva känna som jag gör, jag vill inte kännas vid mig själv. Det jag känner när jag är nykter är självförakt. Och vem fan vill känna det? Och det där satans suget finns fortfarande kvar, änsålänge har jag inte fått prova någon medicin som dämpar det.

När jag fick träffa en läkare i fredags sa jag dock att jag är öppen för att börja ta Antabus igen, för då kan jag iallafall inte dricka. Jag får bara kämpa med suget, förhoppningsvis kan jag få hjälp att kontrollera det också. Jag är dock pessimistisk till framtiden, det ligger i min sjukdom. Men jag har inte gett upp än, trots att jag är skrämmande nära att bara skita i allt.

Jag ber om ursäkt för vad jag publicerade på Twitter, och att jag drog in er, fina människor, i mitt smutsiga helvete. Alkohol och jag är ingen bra kombo, kan man säga.
Men tack vare er alla som skrivit till mig, följer mig på Twitter eller som bara har utbytt små skämt med mig, så känner jag att jag har fått tillbaka hopp om mänskligheten. Jag är evigt tacksam till er, jag vet inte vem det var som kontaktade polisen, men jag är tacksam för att du gjorde det. Även poliserna som hämtade mig gav mig hopp, så otroligt fina killar som satt hos mig i min lägenhet och pratade med mig och sen följde med mig in till psykiatrin och hjälpte mig att berätta för sköterskan vad som är problemet.

Jag är ledsen om jag har skrivit konstigt, tankarna flyger rätt snabbt och jag har svårt att få tag i saker och skriva ner innan jag glömmer, men jag hoppas ni iaf läser den här sista biten.

Ni, underbara svenskar, ni har gett mig tillbaka lite kämparglöd och framtidshopp, och jag kommer alltid vara tacksam  för det, och behöver ni stöd och hjälp tillbaka så finns jag här, vad det än är. Jag vill ge något tillbaka till er, men jag vet ännu inte vad eller hur jag ska visa min tacksamhet.
Ni är guld värda, jag ska försöka leva och göra er stolta.

Jennifer

Annonser

Är det dags att ge upp?

Just nu befinner jag mig i ett läge som skrämmer mig. I takt med att det verkar gå åt helvete med Sverige känner jag att jag mer och mer börjar ge upp livet i allmänhet. Jag kan försöka förklara.
Jag har haft återkommande depressioner sen jag var kanske 13 år gammal. Det har gått att leva med, trots flera försök till självmord har jag på nåt sätt ändå lyckats hitta livslust igen, om och om igen, varje episod. Men nånting är annorlunda nu.
Jag är 24 år nu, och min depression har bara blivit värre. Just nu är jag sjukskriven. Jag är fortfarande beroende av välfärden, jag är beroende av vård, och jag kommer vara det i minst ett år framöver. Men kommer det ens finnas någon välfärd då? Det ser mörkt ut, vilket gör att min livslust nu verkar ha försvunnit helt.
Det blir väldigt svårt att fortsätta leva när man inte vet om man har en framtid här längre. Just nu greppar jag efter all positivitet jag kan, men nånstans känner jag ändå att det inte längre finns nån framtid för mig. Visst, flytta utomlands, med vilka pengar då? Jag har 50 öre på mitt sparkonto, jag har kanske 150 kronor på mitt ”vanliga” konto. Jag har ingen inkomst att spara av, och även om jag flyttar till ett annat land så kommer mina problem fortfarande finnas kvar iom att dom sitter i min hjärna och i min kropp. Som sagt, jag är beroende av vår välfärd och vård, dock har vården svikit mig känner jag.

Det börjar kännas för jobbigt bara, det är för många motgångar och ingenting tillbaka.

Om någon läser detta och känner att jag gråter över mina ”i-landsproblem”; Sverige är inte ett u-land. Än. Så jag tänker fortsätta ha mina i-landsproblem, och du ska hålla käften.