En liten introduktion!

Jag tänkte ge mig in på det här med att blogga. Igen. Eftersom det nu ser ut som det gör och jag är lite ledsen.
(Jag ber om ursäkt att jag kanske går in på för mycket detaljer och saker som kanske inte har med saker att göra, men min hjärna spårar ur ibland)

Så vem fan är jag? En vanlig svensk. Född och uppvuxen i Jämtland, växte upp i diverse olika byar inom Jämtland. Det jag minns tydligast var när vi bodde i Duved, en liten, liten by i västjämtland. En extremt mysig liten by, det var underbart att växa upp där.
Till en början var det jag (Jennifer), min två år äldre syster, min mor och min far. Och en hög med siberian huskys, såklart. Min mor och far skilde på sig när jag var 4-5, jag vet inte exakt. Jag har inte många minnen av när mina föräldrar faktiskt var tillsammans, men i min mening har det inte skadat mig på något sätt. Det hade skadat mig mer om dom envisades med att vara tillsammans för barnens skull. Vi hade kusiner och moster i samma by eller i närheten för det mesta, mormor och morfar fanns inte långt borta heller, så det var ingen brist på familj om man behövde någon. Hursomhelst.

När jag var liten så var vi alltid fyra tjejer; jag, min syster, min bästa kompis och min systers bästa kompis. Vi hängde alltid ihop, lekte med allt vi kom över, var ute på äventyr, gungade och allt sånt man gjorde när man var liten (som man egentligen vill fortsätta göra nu när man är stor). Ibland lekte vi med andra, men det var nog svårt att komma in i vår lilla krets. Vi behövde inga andra när vi hade varandra.

När jag gick i 3:an flyttade vi in tillsammans med mammas dåvarande pojkvän och hans två barn. Han bodde i en by som ligger ungefär 3-4 mil från Duved, så vi började i en ny skola. Vårt lilla gäng fortsatte vara ett gäng, och vi värvade även några nya medlemmar efter ett par år, så istället för 4 så var vi nu 6. Det är nu dom tidiga tonåren.

Det var vi mot världen och världen mot oss. Alla rebeller, alla deprimerade. Men också så otroligt roliga. Även fast dom flesta kanske inte vet hur eller varför vi hade så kul. Man sket fullständigt i utgångsförbud och andra förbud. Skolan gick inget vidare för någon av oss, skolka gjorde vi hela tiden. Och mobbade var vi. Vi passade inte in med dom andra, men vi var okej med det. Vi ville inte passa in. Jag blev mobbad i olika perioder från att jag bytte skola när jag var 9, varför vet jag inte riktigt eftersom det var innan jag blev som jag blev senare. Men jag blev härdad, när jag kom upp i tonåren, bytte stil och blev rå-emo så sket jag i vad folk sa. Och tillslut lät dom mig för det mesta vara ifred.

När det blev dags för gymnasiet så kom vi alla in på samma skola. Det var en väldigt frisläppt skola med mycket eget ansvar, vilket var raka motsatsen till vad vi behövde eftersom vi alla hade problem med studier innan. Man började skolka lite smått. Dom flesta lärare brydde sig inte. Man skolkade mer. Min mentor på gymnasiet verkade fatta att det var något mer som låg bakom varför jag inte klarade skolan, så han försökte mer än någon annan att hjälpa mig. Men han hade andra elever också, och jag behövde mer hjälp än så. Tillslut var skolan nåt man bara gick till ibland, när man ville äta eller inte hade något bättre för sig.

Skolan vi gick i låg ungefär en timma med bil från vart vi bodde, så det var inte lätt för våra kära föräldrar att ha koll på oss heller. Speciellt inte senare, när folk började skaffa egna lägenheter. Alkohol blev en stor del av allt. För ett gäng unga tjejer, alla med ångest och depressioner och annat smått och gott, blir alkohol en magisk brygd som tar bort alla bekymmer för en stund. Men såklart så blir det alltid för mycket av det goda. Två av oss hoppade av gymnasiet av olika anledningar. Vi andra var kvar, ofta nu med inslag av andra människor som vi passade in med. Det hände mycket skit, mer än jag säkert minns. Man gjorde dumma saker. Man visste att dom var dumma, men man gjorde det ändå. Man lärde sig av vissa misstag, andra tog längre tid. Man utsatte sig för risker, som om man utsatte sig för samma risker idag så skulle värre saker hända. När allt är skit mentalt så är det väldigt svårt att oroa sig för sin fysiska hälsa.

Det är väl i korta drag hur mitt unga liv har sett ut, så ni vet vart jag kommer ifrån. Verkar något oklart eller om jag har skrivit för mycket eller för lite av något så dela med dig av detta så jag kan fixa det, eller fråga om nåt är konstigt. Om du ens läser.

 

Annonser