Att ta sig ur bidragsträsket

Det är mitt största problem just nu. Jag klarade inte av gymnasiet så har inga betyg att hänga i julgranen, min mentala hälsa ligger på botten och jag har ingen aning om vad jag vill göra. Men jag vill inte gå på bidrag. Jag vill tjäna mina egna pengar, inte leva på 3600 kr i månaden som jag får av Soc, det är omöjligt att spara pengar. Ingen lägenhet, ingen möjlighet att köpa en lägenhet iom att jag inte har någon inkomst att tala om så blir det inget lån för min del.

Så jag undrar nu, hur fan ska jag göra? Jag vill kunna klara mig själv, spara pengar till senare i livet och allt sånt roligt. Men det verkar inte finnas något slut på det här. Jag är sjukskriven, går på möten till neuropsykiatrin men det leder som ingenvart. Jag mår inte bättre, jag mår sämre och sämre. Jag börjar känna att jag skiter i allt snart.
Eftersom jag inte har jobbat någon längre period heller pga omöjligt att få jobb utan betyg samt när man mår så dåligt att man inte ens vill gå utanför huset, så får jag inget jobb. Jag klandrar inte arbetsgivare för detta, jag bara undrar över hur fan det är meningen att man ska ta sig nånvart när psykvården inte funkar, Arbetsförmedlingen är ett skämt och det enda man har som val är att gå till Soc varje månad och be om pengar. Jag är så jävla less på att sitta i den här situationen, det hade varit en sak om psykvården faktiskt hjälpte mig och jag kände att det finns ett slut på den här situationen, men jag ser inget slut. Ingen verkar förstå heller att jag inte vill leva såhär, jag vill klara mig själv, tjäna mina pengar precis som alla andra.

Finns det någon som har något tips på vad fan jag ska ta mig till så hör gärna av dig.

Låt oss alla bli offer!

Eftersom det i dagens samhälle är coolt att vara ett offer tänkte jag att varför kan inte vi vettiga människor också haka på trenden?
Här kommer en rad tips på hur just DU också kan bli ett offer!

Ta allt personligt, oavsett vad det handlar om. Det är personligt. Allt är personligt.

När saker inte går riktigt som du vill, du kanske inte fick det där jobbet eller fick skriva den där artikeln, ta för givet att det är pga din hudfärg, ditt kön, din vikt, eller vad det nu kan vara. Kom ihåg; Det är alltid någon annans fel, det är aldrig ditt eget fel.

Är du tjockare än modeller? Skriv en arg debattartikel om att vi ska normalisera fetma!
Är du ”rasifierad”? ALLT är rasism! Skriv gärna en artikel om hur rasistiska svenskar är.
Är du kvinna? ALLT är sexism! Vad det än handlar om, det är sexism. Allt är männens fel.
Någon drog ett skämt som inte just du höll med om? Skapa drev, förhoppningsvis kan personen som drog skämtet få sparken, för det är väl lika bra? Personen sårade ju faktiskt DINA känslor.
Fick du en komplimang av någon idag? Skriv ett argt Facebook-inlägg där du beklagar dig över hur sexistiskt/rasistiskt/nazistiskt/utseendefixerat/gudvetvad vårt samhälle är, glöm inte att peka ut vita män som orsaken till alla orättvisor i världen. Vänta på samtal från Aftonbladet och sympati i drivor. Internetkändis, here you come!

Bonustips; Fakta är din värsta fiende. Du har rätt om allt, även fast fakta visar motsatsen.
Bonustips 2; Känslor spelar roll, och precis ALLA bryr sig om dina känslor, därför viktigt att skriva artiklar om dina sårade känslor så vi alla får ta del av dem.

Glöm för helvete inte att kalla andra för alla fula ord du kan ifall de säger emot dig eller påpekar att du grinar som en liten bitch, kom ihåg; SYMPATI är det vi vill ha. Inte att man dömer dig för det du faktiskt är; En liten bitch.

Gå nu ut i världen och bli ett offer du också! För det är ju så häftigt att tycka synd om sig själv.

Vilket samhälle vill DU leva i?

Nu när det framstår tydligt att alla måste stötta den såkallade ”värdegrunden” så kändes det aktuellt att reflektera smått i vilken typ av samhälle just jag vill leva i. Och ni andra också, för den delen. För detta börjar gå för långt nu.
Så fråga dig själv; Hur vill jag leva? Hur vill jag att folket runt mig ska leva?

Kan föregå med gott exempel och dela med mig om några tankar jag har om samhället jag vill leva i.

Jag vill leva i ett samhälle där yttrandefriheten inte går att tumma på. Där alla får ha sina åsikter om saker och ting, och inte bli uthängd i media, få sparken, bli mobbad om man tycker olika från ”eliten”.

Jag vill leva i ett samhälle där polisen kommer när man ringer. Inte där man kastar sten på de som kommer för att rädda liv.

Jag vill leva i ett samhälle där vi tar hand om varandra, där välfärden finns men inte överutnyttjas av människor som helt enkelt inte vill jobba.

Jag vill leva i ett samhälle där man inte behöver vara rädd så fort man lämnar huset, för att bli överfallen, stenad eller våldtagen.

Jag vill leva i ett samhälle där vi tar hand om våra pensionärer, ser till att de får leva gott sina sista år. De förtjänar det, de förtjänar inte att svälta ihjäl och bli rånade på det lilla de har.

Jag vill leva i ett samhälle utan religion. ALL religion. Såklart kan man få vara religiös på sin fritid, men ute i samhället, nej. Det är privat. Min religionsfrihet innebär också att jag som ickereligiös ska SLIPPA din religion. För jag vill inte ha med den att göra.

Jag vill leva i ett samhälle som andra ser som en trygg hamn i stormen. Inte ett samhälle där man låter hedersförtryck löpa fritt.

Jag vill leva i ett samhälle där vi talar om problem istället för att mörka. Där man tar obehagliga debatter, för att driva samhället framåt och skapa en gemenskap. Ett samhälle där man löser problemen istället för att sopa dem under mattan.

Detta är vad jag kommer fram till i skrivande stund, det finns säkerligen miljoner fler saker jag skulle komma på ifall jag orkade fundera mer.

Men är detta verkligen så mycket begärt?

 

Svenskar, invandrare & brott

Nästan alltid när man pratar om att invandrare begår många brott i Sverige så är det nån dum jävel som ska slänga ur sig ”Svenskar begår också brott”. Såklart. Det finns nog inget folk i världen som inte begår några brott alls. Men är detta seriöst det bästa argument ni har? För det är inget argument. Att svenskar också kan begå brott är självklart, man behöver inte vara ett geni för att fatta det. Men är det då en bra idé att importera fler människor, som begår brott i större utsträckning än befolkningen i fråga?
Kommer det lösa nånting? Nej. Bara att vi har fler människor i landet som är våldsamma och skadar samhället.

Försöker bara förstå logiken i detta, eller snarare avsaknaden av logik som numer verkar vara normen i dagens politik, och inte bara i politiken, utan hela samhället verkar ha bestämt sig för att logik är nånting vi inte ska använda oss av längre.
Nu handlar allt istället om hur snäll man är, och hur många likes man får på Facebook när man delar sina ”hjältedåd”, såsom att peka ut kränkningar i barnböcker.

Jag skiter fullständigt i hur ”god” du är, jag vill bo i ett land där man fortfarande använder logik och tänker med hjärnan istället för hjärtat. Uppenbarligen så funkar det inte att styra ett land baserat på sina känslor, det leder till misär, klyftor och allt annat som vi ser idag.

Tack för mig.

Jag är förbannad

Inte så ovanligt kanske, jag är ofta förbannad över diverse ting. Men nu är jag förbannad på riktigt.
Vi ska alltså ta emot återvändande ISIS-krigare, betala precis ALLT dom vill ha/”behöver”, och ingen styrande ser nåt fel med detta?
Kanske dags att ni faktiskt frågar folket; Vill ni att era skattepengar läggs på ISIS eller på vårt samhälle som faller sönder i rasande fart? Såklart är det ingen som ställer den frågan, eftersom svaret skulle vara rätt självklart. Inte en käft vill betala för ISIS.

I resten av världen kommer dessa återvändare sättas i fängelse eller utvisas. VARFÖR gör vi tvärtom i Sverige? Fattar ni inte att det är just sånt här som gör att vi har jihadister överallt? Ni lockar ju hit dom! Hur fan tror ni att svenska folket ska få tillbaka förtroende för er när ni gång på gång fattar så uppenbart idiotiska beslut?

Lever vi ens i en demokrati? Jag är väldigt tveksam.

Den satans alkoholen

Jag tänkte ta och beskriva lite kort om mitt psykiska tillstånd, iom mina pinsamheter på Twitter som jag nu skäms för.

Som ni nog har förstått så mår jag inte sådär jättebra. Det är ingenting nytt för mig, det har varit såhär största delen av mitt liv, så jag är van kan man säga.
Depressionerna började när jag var kanske 13, när jag var 14 drack jag alkohol första gången och var nära att dö av alkoholförgiftning, hade jag kommit till akuten några minuter senare hade jag dött då. Jag blev avskräckt nog att inte dricka mer på kanske ett halvår, men sen bara fortsatte jag. Från början var det som ”alla andra” ungdomar, man söp på helgerna. Men ju äldre jag blev, desto mer drack jag, och mer i min ensamhet. Jag har haft några perioder där jag har kunnat kontrollera mitt drickande, eller inte druckit något alls, med hjälp av t.ex Antabus och andra mediciner mot alkoholmissbruk, dock har ingenting dämpat suget. Suget finns alltid där, och det tar över allt. Normalt sätt orkar jag sällan lämna mitt hem, men under mina perioder med alkohol är det inte ovanligt att jag har gått i 30 minus och snöstorm för att ta mig till bolaget innan dom stänger.

Varför fortsätter jag dricka när jag uppenbarligen inte är stabil nog att hantera alkohol?
För att innan man dricker för mycket, när man är sådär salongsberusad och fnittrig, så kan jag känna glädje. Dock en kortvarig glädje, eftersom jag inte slutar dricka där, utan dricker tills det är slut, jag somnar eller hamnar på psykakuten. Men den där lilla stunden av glädje är tillräckligt för att jag ska tillbaka dit, till samma jävla skit, om och om igen. Avsaknaden av glädje utan substanser är det som tär mest, när man inte känner njutning i att äta god mat, träffa vänner och familj, när man inte känner någon njutning alls, i något man gör. Man är som ett tomt skal. Man bara väntar på att tiden ska gå. Och den går fruktansvärt långsamt.

Det är också alkohol som triggar igång självskada hos mig. Jag tänker på döden och självmord varje dag, det finns där från att jag vaknar tills jag somnar, men jag agerar bara på dessa tankar och impulser när jag är påverkad av alkohol. Så uppenbarligen är svaret på mina problem att vara nykter, right? Jag önskar att det vore så enkelt. Jag vill inte vara nykter. Jag vill inte behöva känna som jag gör, jag vill inte kännas vid mig själv. Det jag känner när jag är nykter är självförakt. Och vem fan vill känna det? Och det där satans suget finns fortfarande kvar, änsålänge har jag inte fått prova någon medicin som dämpar det.

När jag fick träffa en läkare i fredags sa jag dock att jag är öppen för att börja ta Antabus igen, för då kan jag iallafall inte dricka. Jag får bara kämpa med suget, förhoppningsvis kan jag få hjälp att kontrollera det också. Jag är dock pessimistisk till framtiden, det ligger i min sjukdom. Men jag har inte gett upp än, trots att jag är skrämmande nära att bara skita i allt.

Jag ber om ursäkt för vad jag publicerade på Twitter, och att jag drog in er, fina människor, i mitt smutsiga helvete. Alkohol och jag är ingen bra kombo, kan man säga.
Men tack vare er alla som skrivit till mig, följer mig på Twitter eller som bara har utbytt små skämt med mig, så känner jag att jag har fått tillbaka hopp om mänskligheten. Jag är evigt tacksam till er, jag vet inte vem det var som kontaktade polisen, men jag är tacksam för att du gjorde det. Även poliserna som hämtade mig gav mig hopp, så otroligt fina killar som satt hos mig i min lägenhet och pratade med mig och sen följde med mig in till psykiatrin och hjälpte mig att berätta för sköterskan vad som är problemet.

Jag är ledsen om jag har skrivit konstigt, tankarna flyger rätt snabbt och jag har svårt att få tag i saker och skriva ner innan jag glömmer, men jag hoppas ni iaf läser den här sista biten.

Ni, underbara svenskar, ni har gett mig tillbaka lite kämparglöd och framtidshopp, och jag kommer alltid vara tacksam  för det, och behöver ni stöd och hjälp tillbaka så finns jag här, vad det än är. Jag vill ge något tillbaka till er, men jag vet ännu inte vad eller hur jag ska visa min tacksamhet.
Ni är guld värda, jag ska försöka leva och göra er stolta.

Jennifer

Är det dags att ge upp?

Just nu befinner jag mig i ett läge som skrämmer mig. I takt med att det verkar gå åt helvete med Sverige känner jag att jag mer och mer börjar ge upp livet i allmänhet. Jag kan försöka förklara.
Jag har haft återkommande depressioner sen jag var kanske 13 år gammal. Det har gått att leva med, trots flera försök till självmord har jag på nåt sätt ändå lyckats hitta livslust igen, om och om igen, varje episod. Men nånting är annorlunda nu.
Jag är 24 år nu, och min depression har bara blivit värre. Just nu är jag sjukskriven. Jag är fortfarande beroende av välfärden, jag är beroende av vård, och jag kommer vara det i minst ett år framöver. Men kommer det ens finnas någon välfärd då? Det ser mörkt ut, vilket gör att min livslust nu verkar ha försvunnit helt.
Det blir väldigt svårt att fortsätta leva när man inte vet om man har en framtid här längre. Just nu greppar jag efter all positivitet jag kan, men nånstans känner jag ändå att det inte längre finns nån framtid för mig. Visst, flytta utomlands, med vilka pengar då? Jag har 50 öre på mitt sparkonto, jag har kanske 150 kronor på mitt ”vanliga” konto. Jag har ingen inkomst att spara av, och även om jag flyttar till ett annat land så kommer mina problem fortfarande finnas kvar iom att dom sitter i min hjärna och i min kropp. Som sagt, jag är beroende av vår välfärd och vård, dock har vården svikit mig känner jag.

Det börjar kännas för jobbigt bara, det är för många motgångar och ingenting tillbaka.

Om någon läser detta och känner att jag gråter över mina ”i-landsproblem”; Sverige är inte ett u-land. Än. Så jag tänker fortsätta ha mina i-landsproblem, och du ska hålla käften.